Jag var 12 år gammal. Hösten innebar en flytt till högstadieskolan som låg på kullen, fem hundra meter i från mitt trygga låg- och mellanstadie. Klasserna skulle mixas, nya lärare skulle introduceras och framförallt var det bara att lägga bakom sig dagarna utan smink, hårspray och linnen från Gina Tricot.
På en bildlektion under senhösten satt en av mina vänner och pillade med mitt hår. "Du har en fläck här!" sa hon. Mitt på hjässan hade det infunnit sig en liten kal fläck. Jag tänkte inte mer på det. På min vänstra sida av huvudet ha rjag alltid haft en liten födelsemärke, det har alltid varit lite tunnre hår är. Det brukad ejg sitta och pilla på. En dag hemma i badrummet tänkte jg kika efter hur det såg ut där. Lutde speglarna och vek undan håret och kände direkt: "Så där ska det inte se ut."
Lugn som en filbunke visade jag mamma som drog med mig till husläkaren. Husläkaren skickade oss till någon hudklinik i Mörby. Läkaren kallade in oss, petade med pinnar i hårbotten på mig och konstaterade att detta var mycket troligt Alopecia. Jag var lugn som en filbunke. Mamma fick lyssna och ställa frågor. Läkaren var helt inkapabel att ställa en diagnos på mig. Har jag kommit fram till senare. Vi slussades vidare med en broschyr och en lista på frisörer och perukmakare.
Julen gick och under våren träffade vi en kvinna i Täby kyrkby som skulle ställa min frisyr till rätta. Huvudet tappade mer och mer hår. Mamma föröskte frusterat hjälpa mig att täcka över det med sjalar, men blev till slut arg oich sa "Nej, det funkar inte". Jag stod framför spegeln i hallen, tyckte fortfarande inte att det var en sådan big deal och drog till sjalen så att den täckte perfekt. Så var det löst.
Damen i Täby kyrkby mätte huvudet på mig och la en beställning på en peruk med mina mått. Under tiden skulle jag få bära en syntetperuk, askblond, smutsgrå. Sportlovet åkte vi upp till fjällen, men först gjorde vi ett stopp hos frisördamen. Hon klippte av allt mitt hår med min pappa och lillebror sittandes bak i salongen. På med tejpbitar och syntetperuken så var vi i väg. Fortfarande såg jag det inte som en stor sak. Det var faktiskt lite kul.
Våren gick och i skolan blev min syntetperuk knappt uppmärksammad. Sen kom sjunde klass. Hösten 2003. En djävla helvetestermin.
